Gräsänkan

I fem dagar har jag varit gräsänka. Enbart haft katten som sällskap i soffan om kvällarna.

En dag ensam är helt okej, faktiskt. Det är skönt att ha en kväll enbart för sig själv. Passa på att lyssna på de där låtarna som M inte förstår varför jag gillar och kanske sätta på den där filmen han inte är så förtjust i. Bara vara tyst för sig själv.

Sedan blir det tråkigt. Man ser en massa saker man vill berätta för honom, sådant som bara vi skulle tycka var coolt/roligt/fantastiskt, men glömmer av det lagom tills man äntligen pratar i telefon. Man tröttnar på att både laga maten och diska varje dag, trots att R gärna "hjälper till" (plaskar och häller ut vatten på golvet).

Och blöta barnpussar må vara bland det mysigaste i världen, men nu saknar jag faktiskt en kram som liksom omsluter mig.