Tjejer är kassa

Läs gärna min vän Marias inlägg om en Facebookstatus som fick oss båda att reagera. Hon skriver så klokt, och just det här med barnkläder ligger henne varmt om hjärtat eftersom hon designar sitt eget helt ekologiska barnklädesmärke Cloo Collection.

Facebookinlägget kom från en gemensam klasskamrat från högstadiet, och det jag tog åt mig av var den hårda tonen från de som tycker att rosa inte är en färg för pojkar. Någon ville skälla ut en pappa som lämnade sin son iklädd Hello Kitty-kläder. Någon tyckte att de föräldrar som klär sina söner i rosa eller, gubevars, klänning måste ha en hjärnskada. De verkar ju vilja att deras barn ska bli mobbade! (Vill man hellre vara förälder till en mobbare diskuterade vi här hemma, men det släpper vi nu)

Men såklart fanns det även kloka kommentarer om hur det är vi vuxna som sätter könsmarkeringar på vissa färger.

När jag växte upp hatade jag rosa. Jag grät en gång på barnbaletten för att jag blivit tilldelad den rosarutiga kjolen istället för den gula. I mellanstadiet hade jag på mig keps och min grannes avlagda skjorta. Jag såg lite ut som Nicke Andersson i Hellacopters vissa dagar. Jag tyckte att det var tuffare att försöka vara lite som killarna. Och mina föräldrar tyckte att det här var helt okej, min mamma hjälpte mig hitta knasiga skjortor second-hand.

Hade dom tyckt att det varit okej om jag varit Emil och velat vara mer som tjejerna?

För av någon anledning är det ju helt okej för flickor att vara pojkflickor, medan jag aldrig hört någon uppskattande kalla en pojke för flickpojke. Det känns som om vi har så låga tankar om oss tjejer, att alla de typiska "kvinnliga" attributen skulle göra en pojke sämre på något vis.

Jag är glad att jag och M har ett barn. Ett barn som vi hoppas kommer växa upp och känna att han får vara precis vad han vill.